På 1920- tallet ble Hellfrid Leijer fra Gränna i Syd-Sverige ansatt som lærer i Nomadskolan. Hun førte en form for dagbok, som i dag kan gi oss innblikk i konkrete opplevelser, fjernt fra den overordnede ideologien. En sommer underviste hun barn fra Lainiovuoma sameby i Devvdesvoupmi, «Dødesskogen»:
Dödesskog, «är det ej ett rysligt namn??» Då jag första gången hörde det namnet, tänkte jag mej något styggt, mörkt och kallt «tillhåll,» något riktigt hemskt. Men det var ett stort misstag! Dödesskogen är en underbart vacker plats på sluttningen av Likkafjället med Dödesälven nedanfår i dalen och Dödesvand som en stor, skinande silverspegel lite längre bort. Och så fjällen runt om vart man ser. En kvarts promenad upp till själva kalfjället. I Dödesskog finns åtta, små, bruna nedrökta kåtor med sammanlagt femtioen invånare, massor av hundar och tre getter. Som det är två mil till närmsta gård leva vi i Dödesskogen i vår egen lilla värld.
Nu ska jag tala om hur Dödesskogen såg ut, när jag kom hit den fjortonde juni för att börja min skola. Den trettonde juni kl 8 på kvällen startade vi från Gamnes- sista gården. Det var Orpus, en lapp som skulle hämta mej-«Lille man» hans tioårige son, min skolpojke sen i somras och min mycket gode vän, och två klövjerenar. Första halvmilen var det bara roligt, björkskogen nyutsprucken, doftande efter regnet. Här och där syntes vackra blommor, fjällen lockade och drog framför oss. Då vi gått ett par timmar förändrades scenen. Enstaka mörka fläckar syntes här och där. Alla blommor var fårsvunna, björkarna blevo kala, och ett, tu, tre, voro vi mitt uppe i snöns regioner. En djup, otrevlig blötsnö, som än bar, än brast.
Rätt som jag gick uppe i skaren en lång bit och gladdes över hur fint det gick, ramlade jag iväg ner i snön, ibland ända till midjan och ibland kändes det, som det skulle bära iväg tvärs igenom jorden. Två gånger stannade vi, samlade ihop lite grenar till en eld, och kokade kaffe på någon bar fläck. Vad vi njöto av det skållheta kaffet, glödkakorna och det torra renköttet! Sista halvmilen var ryslig.
Bara, bara djupa våta drivor. Jag narrade flera gånger min allvarlige följeslagare att skratta åt alla mina kullerbyttor, men fick också beröm» Du er svaert kjäkk, lärarinna.» Sista biten åkte jag skidor. Kl ½ 5 stod vi utanför Orpus kåta, och efter några minuter satt jag på ett renskinn vid sidan av ett flammande bål med en kopp starkt, varmt kaffe, för tredje gången denna natt! Och om ytterligare några minuter låg jag inbäddad i en gammal färskinnsfäll i ett sovtält bland ungar, hundar och gammalt folk. Trångt var det. Bara jag rörde mej, kände jag grannens arm eller ben. Men jag sov, sov den uttröttades ljuvliga sömn till kl 12 på middagen, då jag väcktes av pratet runt omkring mej och genast fick kaffe på nytt. Sen var jag ut och synade ut en bar fläck, där min kåta skulle stå. Det var ej så gott om barfläckar i Dödesskogen då, skulle man till «grannars» fick man åka skidor eller vada i snö.
Kl 8 samma kväll flyttade jag in i min stora, härliga kåta, som ligger med Dödesfjäll som en mur på ena sidan, och nedanför sjunger Dödesälv sin entoniga sång dag och natt.
Det skulle bli skiftande dagar och veckor som följde. Hela juni hade vi snön kvar. Nätterna voro förfärligt kalla. Jag gruvade mej för att stiga upp om mornarna och tända eld. Men bara man fått kaffepannan över elden, har det genast gått bättre. Sen började det regna. Hela juli månad bjöd på fem hela soskensdagar. Så midnattssolen såg jag ej mycket den sommaren! En sak lär man sej som lärarinna i en kåtaskola, att ha tålamod! De dagar, då det blåser så man tror att hela kåtan med ungar och böcker och allt bohag skall ge sej iväg över Dödesfjäll, då vi har dörren igenbunden hela dagen, annars flyger den upp med ett vinande och kastar skyar av sand och aska över oss, då röken ligger efter golvet hela dagen, så att ögonen svider och rinner, då lär man sej att bli tålmodig. Det lär man sej förresten på många sätt av lapparna. De är ett förunderligt tåligt och undergivet folk. En av mina skolpojkar, Heikki, har haft en otäck varbildning i käken i sommar. Han kom till skolan ett par dagar i sträck med en yllehalsduk virad om halsen och käken. När jag frågade vad det var, svarade han att det var «värk» och att någon «sett» på det, så det skulle gå över. Men efter ett par dagar tog jag av honom halsduken, och upptäckte att det var en långt gången varbildning i ena käkhalvan. Ja, så måste jag fram med min förbandslåda och hur det gick till, fick jag hål på bölden och kramade ut varet. Var kväll kom han för att få behandling, jag måste ju hålla såret öppet så läng där fanns var. Hans stora, mörka ögon voro ibland blanka av tårar, men han log alltid tappert, då jag ömkade honom. Tacksam och glad var jag när Heikki var bra igen, och hans mamma kom och gav mej en renkalvstek i «läkararvode».
Vad jag älskar lappbarnen. Alltid är de glada, på strålande solskenshumör, när det regnar så det plaskar, ofta i sommar, och de i sina skinnpälsar se ut som små våta kattungar. Om mornarna samma solskenshumör och samma glada «gomorron, lärarinna!» Alltid villiga att hjälpa till, bära ved och vatten och springa ärenden! Och de äro så sams, snälla mot varandra.
Ja, det var festligt i midnattssolens glans, de dagar man såg den, den sommaren. Ofta satt jag mest hela natten i kåtadörren och såg hur solen färgade fjällen i alla tonarter, blå, lila, rosa, guld. Jag hade Per Gynt med i biblioteket den sommaren och upplevde den. Och i min kåta hade jag en trogen trevlig kamrat, en lustig lurvig hund, som hete Ran. Han kom en dag på besök, fann att det var lugnt och skönt i min kåta, gick hem till sitt på kvällen och kom igen dagen därpå, följde mej på fjället och var en god kamrat, men stannade ej över natt – mer än en enda gång.
Det var en arbetsam sommar, varje eftermiddag gick jag i kåtorna med anteckningsbok och ABC-bok, måste lära mej vad föremålen i ABC-boken hette på lapska för nästa dags lektioner. Det är ganska svårt undervisa utan att kunna både lapska och svenska. Ja, det var både och den sommaren. Då solen sken och det var varmt, var det ljuvligt, men när det regnade hela dagarna och det ej fanns en enda torr fläck i kåtan, elden ej ville brinna, röken sved i ögonen, då längtade jag ofta efter tak över huvudet och kände som en norsk lärare sade, efter att ha varit med en skoldag i kåtan i blåst och dåligt väder «Ja här gäller det att se idealet bak arbetet.» Sista veckan innan skolan skulle sluta var i början av september, då det var mörkt som i en säck på kvällarna. Den veckan var jag ute för ett ganska hemskt äventyr, men då jag även mer än någonsin såg Guds skyddande hand över ett litet människobarn ensamt på fjället.
Lapparna hade flyttat över till andra sidan av Dödesälv för renarnas skull, vilket betydde att jag blev ensam kvar i det gamla lägret. För att komma över till dem måste jag gå först genom småskogen, sen över en myr, så på en spång över älven. Första dagarna gick bra. Ran kom troget, men gick hem på kvällen, sen satt jag där allena vid kåtaelden. Det kändes tomt att ej höra grannarna eller hundskallen. Så en dag blev det regn och storm. Barnen skyndade hem efter skolans slut. Jag satt där ensam i kåtan och försökte hålla elden vid liv. Mörkret tätnade, och jag var livrädd att gå ut och ta in ved. Till sist satt jag hopkrupen vid elden och hörde hur stormen tjöt och regnet plaskade, inte kunde jag se eller väva band. Då kände jag ensamheten på fjället som aldrig förr. Men just när det kändes allra värst, tafsade det på «tältdörren» och Ran kröp in, blöt och ruggig, men vänlig och god som alltid, allt blev ljusare. Jag satte på kaffepannan. Ran fick mat och sträckte ut sig vid elden. Vi hade det skönt tillsammans. Så kröp jag till kojs inne i ‘soveteltet» under skinnfållen med Ran vid min sida och höll just på att somna, då Ran plötsligt började morra och så rusade han ut ur tältet, skällde ilsket, och jag låg där som förstenad av skräck. Efter en stund kom han in, kröp in till mej igen, och till slut som nade jag. När jag berättade det för lapparna, sade de, att det antingen varit en lo eller en järv, som tagit sej fram till tältet! Men nog var det väl en högre makt som sände Ran till mig den kvällen. Jag tror det fullt och·fast.
Även en annan gång såg jag fadershanden. Jag hade varit nere på Gamnes, två mil, och hämtat smör, mjölk och lite annan mat. Då jag gick hem på söndagen blev det dimma på fjället. I början var jag ej ängslig; kände ju vägen så väl. Men när jag.gått och gått, tills jag började bli trött, och fick se att jag gått i ring och kommit åter till samma ställe blev jag rädd, satte mej på en sten och gjorde det enda förnuftiga, bad om Guds hjälp! Och se, dimman lättade lite grand, så pass att jag kunde se Dödesvands silverspegel. Då visste jag var jag var och skyndade hemåt. Det kändes underbart att komma in i kåtan och finna en klar eld och veta att lapparna varit där och tänt, for att jag skulle ha varmt, när jag kom hem. De hade varit så ängsliga för mej; sade de. Lapparna och jag blev mycket goda vänner den sommaren. Jag skall aldrig glömma deras vänlighet och hjälpsamhet mot en stackars sörländska i fjället.
(utdrag fra tekst tilgjengeliggjort av Hellfrids nevø Gustav)
Rett før krigen var Inger Marie Gamnes elev på skolen. I dette NRK-opptaket forteller hun om om en annerledes skolehverdag: Livet i Dødesskogen – NRK TV
På 1950-tallet igangsatte man arbeidet med å reformere nomadskolan. Den ambulerende undervisningen opphørte, og det ble opprettet internater. I 1962 ble grunnskolen innført, og samene fikk rett til å velge skoleform.
